Utgå från medicinska behov, adressera det medicinska ansvaret och bygga på professionens sakkunskap
Svensk sjukvård ska ta sin utgångspunkt i patientens behov och integritet. Det är läkare som har den samlat högsta medicinska kompetensen. Läkaren har bäst översikt och förståelse för vilka behandlingar som är bäst lämpade för patienten. Eftersom läkaren har ett personligt ansvar för behandlingen som genomförs är det viktigt att befogenheter motsvarar det ansvaret. Då läkaren genom sin yrkesroll och kunskap ofta har en ledarfunktion är det naturligt att verksamheten är läkarledd.
Bygga på tillit till professionerna
Sjukvårdspersonalen fattar de medicinska besluten i samarbete med varandra, i samråd med patienten och med tillgång till kunskapsstöd av hög kvalitet. Ekonomiska ramar ska ge förutsättningar för medicinskt riktiga prioriteringar som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet, med målsättningen att tillhandahålla en god och jämlik vård. Styrmodeller ska inte detaljreglera vården, utan överlåta det patientnära prioriteringsansvaret till professionerna.
Skapa utrymme för kunskapsöverföring, kompetens- och verksamhetsutveckling
Huvuddelen av vårdprofessionernas utbildningar är verksamhetsförlagda och det blir därför helt nödvändigt att styrsystem lämnar plats för och uppmuntrar undervisning och praktik, oavsett driftsform och vårdnivå.
Grundutbildningen ger en förberedelse för att påbörja ett yrkesliv inom sjukvården, men den viktiga erfarenheten som yrkesverksam fås på arbetsplatsen, och överförs ofta från erfarna till nyanställda via informell kunskapsöverföring. För att detta ska kunna ske måste det finnas tid för samtal och reflektion hos personalen. Det innebär att det måste finnas utrymme mellan schemalagda aktiviteter för att utveckla kompetensen hos personalen. Samma utrymme krävs för att verksamheten ska kunna utvecklas, vilket ofta sker genom diskussioner kring hur man kan förbättra och utveckla arbetsprocesserna. Oavsett vilket styrsystem man föredrar måste det ta hänsyn till och integrera kostnader för förmågan att utbilda kommande läkare.
Läkartätheten är relativt hög i Sverige jämfört med andra länder, men alltför mycket tid läggs på vissa administrativa uppgifter som borde kunna skötas av andra personalgrupper. Med välfungerande journalsystem och administrativa stöd skulle resurser kunna frigöras. Kliniskt arbete, forskning och utbildning bör prioriteras på bekostnad av onödigt administrativt arbete.
Stimulera patienters delaktighet i sin vård och behandling
Med hög delaktighet från patienten är sannolikheten högre att diagnostik och behandling blir framgångsrik, med den positiva bieffekten att patienten blir nöjdare och resurser kan sparas. Styrsystemen ska styra mot att all vård ger värde till patienten. Patienter är individer, och läkaren har ansvaret för att behandlingen är adekvat och individanpassad.
Styra mot kvalitet och innovation i form av patientcentrerade hälsoutfall
Fokus för alla former av styrning inom välfärden måste vara att mottagaren ska få högsta möjliga kvalitet med hänsyn taget till tillgängliga resurser. Ekonomiska ersättningssystem har alla sina respektive för- och nackdelar, vilka måste övervägas utifrån lokala förhållanden och förutsättningar. Med förståelse för dessa kan de utformas och införas olika beroende på vårdens förutsättningar och mål. Olika verksamheter behöver sannolikt olika styrsystem, exempelvis förebyggande vård och akutsjukvård.
Vårdens utveckling är beroende av att forskning och innovationer möjliggörs och integreras i verksamheten. Det måste också finnas möjlighet för personalen att förändra arbetssätt och metoder, och att själva få fördela de besparade eller nyskapade resurserna i form av tid och tillgänglighet, annars minskar sannolikheten att förbättringen alls blir av.
Främja medicinskt adekvat åtgärder och motverka onödiga åtgärder
När läkare och övrig personal har förutsättningar att fokusera på patientens långsiktiga hälsoutfall, och det kringliggande systemet också styr mot det målet, minskar risken för överbehandling, till förmån för korrekta och effektiva åtgärder. Läkare bör i samråd med patienten ha utrymme att prioritera bort vård de anser är felaktig eller ineffektiv. Vi ser positivt på arbeten kring nationella standarder och kunskapsstyrning, vilka bidrar till en jämlik och kostnadseffektiv vård.
Främja kontinuitet i processer och relationer
Sjukvården behöver mer kontinuitet. Ett tydligt exempel där det brister är det delade ansvaret mellan kommuner och landsting som riskerar leda till att ingen i praktiken tar helhetsansvaret för patientens välmående. Ett annat är att en patient kan ha kontakt med en mängd olika läkare utan att någon av dessa har ansvar för helheten och patientens långsiktiga hälsa, vilket riskerar leda till felbehandling och kortsiktiga insatser som är mer kostsamma på lång sikt.
Sjukvården ska präglas av kontinuitet på alla nivåer. Sjukvårdens ansvar för patienter ska gälla för hela vårdförloppet, inklusive eventuella komplikationer och relaterad omsorg. Ett effektivt sätt att uppnå det är med fast läkare, ett annat är att tillse att ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting är tydlig. Det finns ingen motsättning mellan å ena sidan ökad kontinuitet inom verksamheter och huvudmän i vården och å andra sidan mellan dessa.
Vara långsiktigt hållbara och förutsägbara
Det är mer troligt att vårdens medarbetare försöker förstå och använda metoder och processer om de kan lita på att dessa kommer att vara beständiga. Det är även mer sannolikt att personalen vill investera tid och engagemang i sin egen kompetens om de förstår hur de ska kunna använda den på längre sikt. Det är därför viktigt att de vet hur verksamheten kommer att utvecklas framöver.
Kortsiktiga politiska satsningar riskerar att skapa skeva incitament och undanträngningseffekter, och motverkar långsiktiga satsningar. Beslutsfattare behöver bli ännu mer medvetna om komplexiteten i sjukvårdens system.
