Farhågor och förväntningar på det nya läkarprogrammet
Till att börja med behövs ett förnyat synsätt i dimensioneringsfrågan. Att det under många års tid har varit populärt i politiska kretsar att föreslå en utbyggnad av läkarprogrammet har nog få missat. Önskan om att kunna presentera enkla lösningar på sjukvårdens specialistbrist har lett fram till beslut om att antalet utbildningsplatser ska utökas. Man tycks helt ha missat att Sverige faktiskt varken har brist på läkarstudenter eller på underläkare. Att ensidigt utöka antalet platser på landets läkarutbildningar utan att samtidigt åtgärda det verkliga problemet bakom specialistbristen – nämligen de alldeles för fåtaliga AT-tjänsterna – kan leda till att tiden till färdig specialist förlängs ytterligare för de unga läkarna. Den välkända trånga flaskhalsen blir sannolikt ännu trängre. Därför behöver dimensioneringen av läkarutbildningen utformas i förhållande till arbetsmarknadens förväntade behov, så att varken över- eller underskott uppstår. I kalkylen måste dessutom tillströmningen av läkare med utländsk utbildning tas med.
Vidare behöver vi noggrant bevaka hur dimensioneringen påverkar utbildningens kvalitet. Har sjukvården ett tillräckligt patientunderlag för att kunna erbjuda läkarstudenterna samma möjlighet till klinisk praktik när studenterna blir fler? Ryms verkligen fler studenter i dissektionssalarna utan att möjligheten till kunskapsinhämtning försämras? Finns det tillräckligt många handledare på klinikerna för att kunna garantera att alla kandidater får den handledning de förtjänar?
En annan viktig fråga gäller alternativa urvalsmetoder vid antagning till utbildningen. Användandet av andra antagningskvoter än de traditionella betygs- och högskoleprovskvoterna kan möjliggöra en breddad rekrytering till läkarprogrammet, exempelvis genom olika typer av tester och intervjuer. Här finns potential för ökad nationell samordning och gemensam diskussion kring hur dessa metoder kan utformas. I dessa diskussioner måste fokus läggas på att välja alternativa urvalsmetoder som överensstämmer med beprövad erfarenhet och bästa tillgängliga evidens.
Sist men inte minst behöver man anstränga sig för att åstadkomma någon form av nationell koordinering i frågor som rör examinationerna på läkarprogrammet. Detta är inte minst viktigt eftersom den nya utbildningen blir legitimationsgivande, och således försvinner den nationella AT-tentan som gemensam kontrollstation inför läkarlegitimationen. Förslagsvis kan en nationell slutexamination i slutet av den nya utbildningen vara en dellösning på denna fråga. Vi behöver kort och gott se mer av samtal och diskussioner kring hur utbildningen ska utformas, och dessa bör föras med läkarstudenternas intresse som främsta rättesnöre. Det skulle inte bara gynna morgondagens läkare, utan också morgondagens patienter.
